Historik - tonvalssignalering eller DTMF
Tonvalssignalering eller DTMF (Dual Tone Multiple Frequency) skapades på 60-talet och banade väg för knapptelefonen som ersättning för nummerskivan. DTMF skapades för det traditionella telenätet och gjorde det möjligt att skicka totalt 16 olika tecken från telefonen och mellan telestationer. Tekniken medförde att samtal kunde kopplas direkt från telefonen till fler istället för att gå via telefonist.
Ursprungligen skickades tonerna i talkanalen, den då enda tillgängliga, och kunde ibland höras i luren. Senare har tekniken utvecklats så att tonerna skickas utanför talkanalen mellan telestationerna.
När trygghetstelefoner utvecklades på 80-talet användes DTMF för att identifiera och koppla upp samtal mellan trygghetstelefonen och en larmmottagare samt att skicka information om trygghetstelefonens status. Vid uppkopplingen mellan telefonen och larmmottagaren skickas ett antal skurar av dubbla toner mellan enheterna innan en kontakt kan etableras.
För att ett larm skall kopplas upp krävs att dessa utsända toners frekvens kan identifieras och att de sänds under ett givet tidsintervall. Misslyckas identifieringen eller tiden är fel bryts uppkopplingen. Trygghetstelefoner är programmerade att ringa upp igen och försöka tills de lyckas eller en maxtid överskrids.
I en modern telekominfrastruktur är mycket av talet omvandlat till digitala datapaket som skickas mellan telestationerna innan det omvandlas tillbaka till hörbart tal för att nå mottagaren. Precisionen i omvandlingen av talet, sättet det skickas på och om det har komprimerats på vägen mellan telestationerna påverkar alla möjligheten att identifiera de utsända tonerna. När identifieringen misslyckas registreras inte larmet utan ett nytt försök måste göras.
Tonvalssignalering skapades för ett punkt- till punktkopplat telenät men skapar osäkerhet i den moderna digitala telekominfrastrukturen av idag.
Varför fungerar inte trygghetslarmen och hur får vi de att fungera?
Senast granskad: 2012-02-03