Hjälpmedel är ett ord som leder till associationer. För en del kan det vara detsamma som en rullstol, för andra kan det vara en mobiltelefon eller en digital påminnelsetjänst som gör det lättare att klara av en vardaglig uppgift.

Inom hälso- och sjukvården förskrivs personliga hjälpmedel vid rehabilitering eller för att kompensera för en funktionsnedsättning.

Reglerna för vad som kan förskrivas varierar mellan landstingen. På basis av en policy utmynnar regelverket i varje landsting, efter en upphandling enligt lagen om offentlig upphandling, ofta i en ”lista” över de hjälpmedel som får förskrivas. Man kan i det enskilda fallet göra avsteg från ”listan” och även förskriva något annat men det är inte alldeles enkelt. Ofta kräver det en särskild prövning.
Försäkringskassan och arbetsförmedlingen kan bevilja hjälpmedel i arbetslivet för att möjliggöra för en person att vara kvar på en arbetsplats eller för att underlätta för personen att kunna klara av det nya jobbet.  I dessa sammanhang utgår man inte från upphandlade ”listor” utan man väljer fritt på den allmänna konsumentmarknaden utifrån individens behov.

I en del landsting förskriver man inte en produkt om den finns på den allmänna marknaden. Personen får skaffa produkten själv. Några sådana begränsningar finns inte inom arbetsmarknadsområdet. Hur kan det komma sig att man har så skilda regler? Beror det på att det är så skilda volymer? Skulle man kunna vinna något på att lära av varandra?

I regeringsuppdraget Hjälpmedel i fokus – för personer med psykisk funktionsnedsättning har man  kommit in på dessa frågor.  Det handlar om hjälpmedel både i hemmet och i en arbetssituation.
Landstingens ”listor” har den fördelen att personalen känner till produkterna, genom upphandlingen har man sannolikt också fått ett bra pris. Samtidigt kan det ta en tid innan nyheter kommer in på ”listorna”. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan å sin sida har säkert något att vinna på att lära från sjukvårdshuvudmännen i synnerhet inom nya områden, som kognitiva nedsättningar. 

Är det möjligen ett behov av kostnadskontroll som ligger bakom reglerna? Vilka är för- och nackdelarna med de skilda synsätten och regelverken utifrån ett individperspektiv och ett huvudmannaperspektiv?

Jag tror att man kan uppnå något ännu bättre genom att koordinera utvecklingsarbetet och göra en gemensam kraftsamling för att få fler dels i arbete dels att klara vardagstillvaron med hjälpmedel.  Kan samhället vinna något på att lära från både sjukvårdshuvudmännens arbetssätt och de statliga myndigheternas metoder? Är tiden mogen för att öppna flödet mellan de olika ”stuprören” inom hjälpmedelsområdet?