”Näst efter att förvärva det nödtorft som man behöver för att uppehålla livet och fortplanta sig, är det ingenting som människan önskar högre än att lämna efter sig något vittnesbörd om sig själv, kanske som ett bevis för att hon verkligen har existerat. Hon kan lämna det i trä, i sten eller i andra människors liv. Detta djupa behov är levande hos alla, från pojken som skriver fula ord i en bekvämlighetsinrättning till Buddha som ristar sin bild i släktets medvetande.”

Så skriver nobelpristagaren John Steinbeck i boken De himmelska ängderna.

Med modernt språkbruk sägs ibland att det är viktigt att lämna ett avtryck efter sig, det är ett annat sätt att uttrycka sig, men onekligen inte lika målande beskrivet som Steinbeck.

Jag kom att tänka på John Steinbecks bok när jag funderade på vad vi åstadkommit i regeringsuppdraget Hjälpmedel i fokus – för personer med psykisk funktionsnedsättning sedan starten för mer än två och ett halvt år sedan. 

Målgruppen för regeringsuppdraget är en utsatt grupp, som efter lång väntan äntligen borde få komma i fokus för positiva insatser från samhällets sida. Ytterst handlar uppdraget om att synliggöra målgruppen, som ofta har sämre ekonomi än genomsnittet och begränsade egna resurser för att driva sina krav, och dess behov av hjälpmedel.  

När Novus Opinion år 2009 redovisade resultatet från första undersökningen om vad beslutsfattare visste om målgruppen, kognition och kognitiva hjälpmedel konstaterade man att svaren karaktäriserade ett område som inte förändras särskilt snabbt. Det lät inte särskilt upplyftande. Samtidigt är det bra att vara realist när man arbetar med en fråga.  

Helt följdriktigt innehöll svaren från 2010 inte särskilt stora förändringar vad gäller kunskapen om området eller viljan att göra något åt situationen.

Desto mer överraskad blev jag av att svaren från 2011, nu ser man att det hänt något. I dag tycks det finnas en större vilja att göra något åt situationen: kunskapen om kognitiva hjälpmedel är också större. 

Tack vare undersökningarna och processutvärderingen som hela tiden följt regeringsuppdraget kan alla ta del av vad som gjorts, vad olika intressenter anser om vad som gjorts och inte gjorts.

Det finns således dokumenterade resultat, där kan man läsa att en hel del har gjorts.  

Det finns också exempel från fältet där t.ex. en hjälpmedelssambassadör  upptäckte att Västerås stad, som tillhör den grupp av kommuner - ca 50 procent - som har skriftlig information till målgruppen, inte hade tagit med information om kognitiva hjälpmedel. Med påminnelser och tålamod kom uppgiften till slut med! Bidragen som leder till att fler får hjälpmedel kan därför se ut på många olika sätt.

Företrädare för brukarorganisationerna gör ett helt grundläggande arbete och kan många gånger säkerställa att det vi gör blir bestående.       

Om alla som arbetat i regeringsuppdraget kan bidra till att resultaten lever vidare, genom ökad kunskap bland beslutsfattare, professionen och personer med egna erfarenheter, då har uppdraget lyckats. Helst vill jag givetvis se att målgruppen får de hjälpmedel man behöver precis på samma självklara sätt som andra grupper av personer med funktionsnedsättning har fått och får.

Blir det så då har vi ”gjort ett bestående avtryck”. 

Claes Tjäder