Att introducera kunskap kring kognitiva hjälpmedel är idag en mycket angelägen uppgift för att vi ska nå målet att de personer som har behov av dem också får möjlighet att använda dem.

Hjälpmedel som syftar till att kompensera nedsatt kognitiva förmåga är inget nytt. När jag gick min utbildning till arbetsterapeut i början på 1970-talet lärde jag mycket om hur man skulle förenkla olika aktiviteter. Vi såg problemet redan då – att inte förstå försvårade deltagande i aktiviteter och samhällslivet. Personerna gjorde väldigt lite själv, man blev lätt en passiv åskådare till aktiviteter som andra gjorde även om det handlade om aktiviteter som berörde en själv som tex att laga mat och gå på bio. Man kunde inte själv välja och bestämma. Vi lärde oss under utbildningen att använda vad som idag kan kallas lågteknologiska lösningar. Vi tog foton, klippte ur reklamblad och ritade bilder som vi sedan klistrade ihop för att göra scheman, instruktioner och recept, allt utifrån varje enskild persons behov. Vi analyserade aktiviteter, bröt ner dem i delmoment och vi letade ständigt efter förenklade sätt att utföra aktiviteten på utan att förändra resultatet av den. Vi arbetade mycket med att bygga upp fasta rutiner. Använda samma butik för inhandlade av dagligvarorna där man lärde sig var varorna stod osv. 

Idag har de kognitiva hjälpmedlen en betydligt högre teknologi och det ställer också krav både på personen med funktionsnedsättning och på förskrivaren. Vi ser idag att de nya kognitiva hjälpmedlen inte lyckats gör sitt intrång i behandlingen i den omfattningen som man kan önska – fortfarande klipper och klistrar man för att göra schema, instruktioner och så vidare men nu, i och för sig, ofta med hjälp av en dator. Denna form av stöd kan fortfarande vare en viktig och adekvat insats för den enskilde personen men den nya kunskapen med högre teknologi måste addera till de lågteknologiska lösningarna. En springande punkt för att lyckas introducera de nya hjälpmedlen är kunskap och attityder. Vi arbetsterapeuter måste ta ansvar för att skaffa oss kunskap om dessa nya hjälpmedel. Det ingår i vårt yrkesansvar att hålla oss ajour med utvecklingen inom vårt ansvarområde så vi kan möta de framtida förändringarna. Patienter/klienter har rätt att förvänta sig att de möter en arbetsterapeut med aktuella och uppdaterade kunskaper.

Detta å andra sidan förutsätter att möjlighet till fortbildningsinsatser säkerställas. Idag erbjuder HI och FSA HI kurser men det är inte tillräckligt om man ska nå ut till hela gruppen arbetsterapeuter. Fler fortbildningsinsatser måste till snarast!
När det gäller attityder visar studier att ålder, kön och omgivningens uppfattning såsom personal och anhöriga uppfattning om hjälpmedel är avgörande för om person använder dem eller inte. Att inte förstå är i sig stigmatiserande i vårt västerländska samhälle och då är det utomordentligt viktigt att hjälpmedlet inte bidrar till denna stigmatisering. Här är produkten i sig avgörande och det måste tas hänsyn till detta vid utformning av dem. Alla vi som är verksamma inom området har ett ansvar att förmedla positiva attityder kring dessa hjälpmedel så omgivningen kan stödja personen. Kognitiva hjälpmedel måste bli lika vanliga som hjälpmedel som toalettstolsförhöjare och rollatorer.

Lena Haglund
Ordförande Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter