Händelseriket, Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge

Ulla Nilsson och Lillemor Lundin Himmelsbåge arbetar vid lekterapin på Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Där tas patienter och föräldrar emot i lekterapins egna lokaler, eller också söker personalen upp barn och ungdomar som ligger inlagda på vårdavdelningarna. Lekterapin försöker vara en motvikt till allt det som är tungt, svårt och "vuxet".

Lekplatsen Händelseriket är mycket uppskattad, särskilt sandlådan med tillgång till vatten liksom den generösa kompisgungan. För lekterapeuterna är trädgårdsverksamheten viktig, liksom kontakten med den vildare naturen i skogsbacken.

Att leka och uppleva

Lillemor Lundin Himmelsbåge och Ulla Nilsson pratar gärna om upplevelser av trädgård, mer än de pratar om lek på lekplatsen. Positiv sinnesstimulans genom doft, hörsel, känsel, syn och smak ger näring åt fantasin, och kan sätta igång starka reaktioner. De illustrerar detta genom att berätta om en håglös pojke som inte ville gå, utan satt orörlig och invirad i filtar i sin rullstol. Till allas förvåning, och föräldrarnas stora glädje, reste han sig plötsligt upp och började delta i det pågående planteringsarbetet. Eller flickan, som på grund av en transplantation inte fick röra vid jorden, som hängivet ägnade sig åt att vattna med vattenkannan. Eller flickan som under sin långa kontakt med sjukvården noga följde utvecklingen av en solros som hos sått som frö.

Mattias Gustafsson, ansvarig arkitekt, säger att han och hans kollegor inte tänkte särskilt annorlunda vad det gäller anpassningar av Händelserikets lekplats jämfört med hur de resonerar vid planering av andra lekplatser. Oavsett var en lekplats ligger måste frågor kring tillgänglighet beaktas i förhållande till platsens och uppdragets förutsättningar. Höjdskillnader, naturtyp och förhållande mellan sol och skugga påverkar, tillsammans med uppdragsgivarens önskemål och budget. Han är nöjd med resultatet – nästan lite stolt över sättet som landskapsarkitektstudenternas förslag utvecklats från koncept till färdig lekplats med sagostig och naturslinga.

Avdelningar och lekredskap

En stor iögonfallande tubrutschkana är placerad i slänten och ingår i rörelseslingan. För att komma fram till rutschkanans övre del, måste barnen gå via en gångbro med stegpinnar upphängda i kedjor. De måste hålla tag i sidorna för att parera rörelsen och hålla balansen.

En av lekplatsens avdelningar domineras av en stor sandlåda. För att vinna yta i anslutning till slänten valde arkitekterna att höja upp sandlådan i en gjuten ram av betong. I framkant byggdes en sektion med breda och grunda trappsteg av trä som också går att använda som sittplatser. Nivåskillnaden har även utnyttjats för bord där barn i rullstol skulle kunna hantera sand som de fått hjälp att få upp.

Den lekplatspump som står i sandytan är mycket populär. Kombinationen vatten och sand ger utsökta lekmöjligheter, men det är nödvändigt att reservera pengar i förvaltningsskedet för kontinuerligt underhåll.

Den uppskattade kompisgungan på kort stativ har det ändå blivit plats till. En pojke på kanske tio år ligger hopkrupen i gungan, hans pappa står tålmodigt och gungar sonen fram och tillbaka med jämna tag. Pojken pratar inte och tycks inte själv kunna, eller vilja, sätta gungkorgen i rörelse. Men han ser nöjd ut med att vara där han är tillsammans med sin pappa. I ett hörn har en liten flodhästskulptur i röd granit av Peter Linde fått en ny placering, tidigare stod hon i grässlänten.

Sjukgymnasten Malin Ortfelt använder lekplatsen och den kuperade terrängen så gott som dagligen för konditionsträning och träning av bröstmuskulatur hos barn med allvarliga lungsjukdomar. Hon och hennes kollegor lämnade förslag till landskapsarkitekterna när lekplatsen planerades, och är mycket nöjda med resultatet. Redskapen i slänten används för att ta sig fram till den stora tubrutschkanan, eller också går de in i skogspartiet och klättrar på trollet, på stenar eller någon omkullfallen trädstam. När det är snö används slänter för pulkaåkning. Skogspartiet och slänterna har funnits på tomten så länge sjukhuset funnits, men det var i samband med upprustningen av lekplatsen som träningen utomhus blev rutin.

– Händelseriket har gett oss en möjlighet att förena det roliga med det nyttiga, säger Malin Orfelt.

Från nergången lekplats till händelserik utemiljö

Sedan tidigt nittiotal har man försökt få chefer att förstå vikten av att komplettera inomhusmiljöerna med platser utomhus. Sjukhuset och vården måste se utemiljön som en värdefull resurs, inte enbart för de barn som kommer i kontakt med lekterapin, utan för alla de människor som av många olika skäl vistas på sjukhusets område. Det fanns en nergången lekplats, med slitna redskap, nivåskillnader som hindrade rullstolar, mycket asfalt och grus – och massor av cigarettfimpar. Det var en plats med få lockelser, som inte kunde erbjuda den allsidiga stimulans som en tilltalande utemiljö skänker.

Efter många år av påtryckningar startade i början av 2000-talet en seriös planering för det som kallas Händelseriket. Barnverksamheten samlades under organisationen Barnens sjukhus Huddinge med en projektledare, Anders Nordkvist, som drev frågan, och på fastighetsbolaget Locum AB fanns projektledare som var med på noterna. Studenter från landskapsarkitektprogrammet i Uppsala gjorde ett idéförslag som sedan låg till grund för landskapsarkitektkontoret Tema Landskaps fortsatta projektering, med landskapsarkitekt Mattias Gustafsson som ansvarig arkitekt. Skulptör Ann-Charlott Fornhed har gjort skulpturerna till Sagostigen inne i skogspartiet.

Läs hela den inspirerande och informativa texten om lekplatsen. Då missar du inte berättelsen om Kevin och hans äventyr i Händelseriket.

Fakta